I Jatuni ca.7 km söder om finska Kaaresuvanto finns ett konstverk av stenar. Dessa föreställer jätten Jatuni som la sig för att vila för länge sedan.......

   
  Jatuni-jätten har genom tiderna levt i samspråk med det lappländska folket. På grund av sin storlek och de enorma krafterna har (Jeettanis) jätten Jatuni väckt beundran hos människor. Enligt en gammal berättelse kom jätten Jatuni från fjället och lade sig för att vila vid Muonioälvens strand. För att svalka sina fötter, la han fötterna i älven. Men tröttheten tyngde efter den långa vandringen och jätten somnade mitt i myren.

Efter ett tag kom en ensam jägare och bosatte sig vid myren nära älven. Han tog en samekvinna till sin fru och snart var det liv på strandens sluttningar. Byn började kallas för Jatuni efter jätten och bergkammen runt byn, den liggande jätten,  för Jatuninseläksi (Jatunis rygg).

Jätten tittade och följde folket och livet i byn. I ena husets gård tillverkade man båtar, i andra snickrade man kälkar och på någon annan gård kunde det finnas en barnskara på tio barn. Det hände alltid något och det blev aldrig långtråkigt. Så jätten ville inte lämna byn, utan stannade norr om byn för att skydda byn mot kalla nordliga vindar.

Mitt i byn rann en liten obetydlig bäck som gillade vintern. Redan tidigt på våren började den samla vatten och frös den till stora svallisar. När våren kom och all den isen började smälta svämmade vattnet långt över kanterna. Därför började man kalla bäcken för Pahajoki (Svårbäck för att den svämmade över så mycket).

Myrkanten hamnade allt längre bort från älvstranden i takt med att det kom mer folk och boskapshållningen ökade. På sommaren var det livat på strandsluttningarna. På dagarna gjorde man hö, på nätterna hörde man hammrarnas och yxornas eko. Flisorna bara flög när olika träslag förvandlades till båtar, kälkar eller till andra brukssaker. Ryktet om duktiga hantverkare spred sig runt området. Gästerna kom med olika bytesvaror och med sig hem hade de oftast båtar eller kälkar.

Fullt upp med sina sysslor hade inte byborna tid att besöka kyrkorna så ofta eller bry sig om olika väckelser som drog runt i områdena. De hade ju en egen beskyddare; jätten som förstod deras behov och inte klagade på allt. Byborna i Jatuni förstod inte på väckelsemöten där folk ropade och andra lyssnade. Grannbyns predikant Lars Levi Laestadius gillade inte alls folket som levde på ett annorlunda sätt, utan började kalla befolkningen för Jatunin hurtiksi. Hot mot väckelserörelsen.

Sedan började vägbygget mot norr. Från början skulle vägsträckan passera långt ifrån från byn. Men eftersom byn alltid hade varit genomfartsled nära den livligt trafikerade Muonioälven, ville byborna inte hamna vid sidan om utan krävde att vägen skulle passera Jatuni. Efter många om och men ändrades planerna så att vägen skulle passera Jatuni för att sedan fortsätta mot norr.... Över bäcken Pahajoki som rann igenom byn byggde man en bro. Dessa stenar bröt man från bergkedjan i byn.

50 år senare ändrade man strömfåran i bäcken genom att gräva den. Detta orsakade att bron höll på att rasera. År 2000 byggde man en ny bro och byaföreningen Jatunin tarha ry ville få stenarna för att bygga ett minnesmärke för Jätten som genom åren har skyddat den lilla byn. Av stenarna bildades en Jätte och det är en påminnelse om livet på älvens sluttningarna och om den goda jätten.

Skaparen av Jätten är Konstnären Jaakko Pajanen.