|
Antalet arter
fåglar häruppe har efter sista istiden ökat hela tiden. Vissa arter har
dock helt försvunnit, och andra minskat i antal. Man kan av den
lappländska historien genom raderna läsa sig till ett flertal olika
saker. Många idag befintliga arter har ökat eller minskat i antal
betydligt dom sista 50 åren. För att börja med dom fåglar man har runt
omkring sig:
Gråsparvarna
som har
kunnat dra nytta av
människan i alla år, och knappast
förekommer utanför
samhället. Under somrarna hinner den knappast föda upp vanligen två
kullar. Han är en stannfågel och överlever kyla och oväder. Vid sträng
kyla är han en mästare på att hitta värmeläckage i bostäder och
industrihus. Hans sång ej kan tävla med sångfåglarna men dennes kvitter
under 50 gradig kyla inger respekt. Ofta tackar den för utsatt mat med
en otrolig kvitterkonsert, som kan igångsättas oavsett väder och kan
pågå även vid skymning. De folk som flyttade till Australien, saknade
gråsparven så mycket att de tog med sig denna fågel. Eftersom de
saknades naturliga fiender i denna världsdel för gråsparven, ökade denna
kolossalt. Den åt all gröda för många farmare och blev en landsplåga för
befolkningen. Gråsparven är stannfågel. Den är ganska oansenlig till
färgen och storleken men en riktig överlevare.
Överlevare är
också alla Grå- och Snösiskor som lever av björkens frön under vintern.
Den stryker då i smärre och är nästan helt ointresserade av utlagt föda.
I vikt torde den vara ca. fem gånger mindre än Gråsparven. Var den
håller hus under dom kalla perioderna är svårt att förstå. Troligen
övernattar dom i några murkna trädhålor, där dom värmer upp varandra.
Till färgen är dom ganska oansenliga men vid närmare betraktande kan man
urskilja den blodfärgade
pannfläcken på
hanfåglarna. Dom
här fåglarna föder mer än en kull varje sommar. Den måste vara
stapelföda för mindre rovfåglar samt hermeliner. På grund av sin
oräddhet har jag sett tamkatter äta upp 5 till 6 stycken av dom på en
halvtimma. Den är en strykfågel. Han har ett uppickande flockläte för
sammanhållningens skull. Efter att ha rensat björken på sitt fröförråd
fortsätter flocken till nästa dunge.
Mesfåglarna med
sina glada färger håller sig väl framme vid fågelborden. Här söker dom
utlagda fettrester och äter av de talgbollar som fågelälskare sätter ut.
Men dom undersöker också trädens ihåligheter efter gömda insekter.
Häruppe finns Talgoxar, Talltitor och Lappmesar tillsammans med Blåmesar
och mer sällsynt
Stjärt- och Tofsmes.
De är också ett släkte som
varje vinter minskar i antal men på grund av flertal kullar behåller
jämvikten.
Sen kan vi gå in
på kråkfåglarna. Deras överlevnadskonst har ibland getts egenskaper som
närmar sig det mänskliga. Gårdsskatan sitter vanligen på en plats där
han har god överblick över händelserna. Där han ser utsikterna goda för
en matbit tar han genast tillfället iakt. Dennes anpassning till
människans utveckling är tidvis förvånande. Här på gården finns
lastbilar och andra maskiner. Varje morgon innan bilarna ger sig iväg,
inspekterar han bilarnas underreden på jakt efter överkörda fåglar eller
smådjur som har hamnat i bilarnas underdelar. Om skatans beteende kunde
man skriva en hel bok. Dock är hans "arbete” och hans idéer på lösningar
av problemen mycket mänskliga. Vanligen har dessa kråkfåglar indelat byn
i ett antal revir. Där dom äldsta skatorna tar dom bästa områdena, och
där "ungdomarna" får ta de områden som blir över. Skatan säger prästen
E. Grape fanns ännu inte häckande i Karesuandoområdet 1810, men kunde
ses vid enstaka tillfällen. När prosten Laestadius kom till Kengis i
Pajala socken på 1850- talet kunde han där iaktta dom första häckande
paren. Idag är den mest anpassade fågeln till människan tillsammans med
gråsparven. Då fara för enskilda individer uppstår, kallar han hela
släkten till hjälp. På våren träffade jag på bobildande skatpar där dem
andra av makarna tydde till den ena och kunde timvis sitta bredvid sin
maka, och ge prov på sin uppskattning.
Korpen som omnämns
i våra vikingasägner, prisas som speciellt "kloka''. Hugin och Mumin var
de korpar som var gudarnas speciella kunskapare och rådgivare. Av hans
uppträdande kan man se den anpassning till olika perioder där korpen
ändrar beteende alltefter som människan ändrar levnadsvanor. Korpen sägs
leva inemot 100 år och hinner under den tiden lära sig saker som gör
hans överlevnadsvillkor bättre. Under svältperioder kan han ta till
ganska drastiska åtgärder för att överleva. Han kan sätta igång att äta
av renar som ännu lever. Därför är han ej så populär bland samerna. Men
å andra sidan hjälper han samen att hitta renar, där han uppehåller sig
och följer med hjorden för att leta sig fram till något ätbart. På grund
av sin storlek behöver han en hel del mat. Under ett antal år var denna
fågel fridlyst i södra Sverige. Idag torde inte fågelns överlevnad ge
några farhågor.
Kråkan som efter
dom allmänna soptipparna blev en övervintrare. Tidigare brukade han
komma kring 1; april och var således en flyttfågel. De iakttagelser av
kråkan som gjorts på sistone tyder på att det finns både övervintrande
och flyttande fåglar. Under höstarna lever den i flock och söker
gemensamma övernattningsplatser. Tidiga mornar genomsöker dom samhället
efter det som är matnyttigt. Vanligtvis är dom klara med sitt "jobb” då
människorna går till dagens arbete. Under ett antal år har jag följt ett
kråkpar har sitt bo i en björkdunge. Hans sätt att hävda revir ger honom
mycket extra arbete. Årligen får vi besök av kajor och svartkråkor.
Snart har väl dom första fåglarna bildat koloni, medan svartkråkan ej är
omtyckt av den vanliga kråkan. Därför finns den
inom ett litet område ute och lever ett mer undanskymd liv.
Staren som
häckande fågel kom hit under 50-talet. Ökningen av antalet ex. var
explosiv. Dock lyckades mellaneuropéerna genom att sätta ut gift
decimera antalet ordentligt. Man kan förstå att flockar med miljontals
individer kunde inom en kort tid tömma en åker med säd. Dennes förmåga
att härma andra fåglar kan ibland lura folk.
Antalet främmande
arter ökar, för ett tiotal är sedan kom Grönfinken. Genom sin robusta
sätt sätter han sig snart i respekt bland andra på fågelborden.
Lappsparv och
Snösparv gläder oss under vår och höst, då dessa i stora flockar
passerar området för att häcka uppe i fjällen. Speciellt lappsparvarnas
vårkonsert är imponerande. Oftast kan en sådan flock bestå av ett
hundratal fåglar. Aven andra sparvarter förekommer men deras färger och
sånger gör att de ej så ofta upptäcks. Ärlorna börjar uppträda i slutet
av april. Dessa sägs komma ”under vingarna” på gässen, men detta är ett
talesätt sedan gammalt tillbaka. Dom första majdagarna kan man även se
gulärlan, dess gula undersida är märkligt för dess värde som camouflage
är ju obetydligt. Färgen kanske enbart är till att signalera att jag är
gulmagat och således ej att förväxlas med en vanlig sädesärla. Sädesärla
förekommer i ett antal underarter, med små färgvariationer allt efter
orter de valt som häckningsplatser. Att ge sig in på dom smärre raserna
och dess förmåga att beblanda sig med varann är en vetenskaplig fråga.
Det sägs i alla fall att fåglarna inom olika lokaler har olika "språk"
och således ej kan beblanda sig med varann fast dom till utseendet kan
vara lika. Detta innebär att en sädesärlehona inte förstår en
uppvaktande hanne i Mellansverige utan fortsätter uppåt så pass långt
att hon börjar förstå vad dom uppvaktande hannarna säger. Omkring 20:e
maj kommer svalorna ett glatt gäng, som med sitt glada kvitter och
skickliga flyguppvisningar får oss att förstå att nu har våren kommit.
Tidvis kommer enstaka ex. väldigt tidigt, varvid talesättet har
uppkommit "att en svala gör ingen sommar". På grund av Länsstyrelsen
återställande av sanduttag har deras boplatser minskat. Dock finns
backsvalor, hussvalor samt tornsvalor och ladusvalor så länge det finns
häckningsmöjligheter för dessa. Frågan är dock om ladugårdssvalan
övergår till att bli en garaqehäckande fågel?
Duvor av olika slag har varit områdets gäster årligen. Ibland har
observationer gjorts i området mellan Kuttainen och Paittasjärvi av
skogsduva. Både Turkduva och Ringduva har varit tillfälliga gäster. Här
ställer sig frågan: är dom duvor som bor i städerna inplanterade av oss
människor eller har dom helt enkelt följt oss där vi byggt upp städer.
Våra skogshöns befinner sig nu i ett bekymmersfullt läge. Av olika
svårbemästrade orsaker minskar tjäder, orre och järpe. Några kullar av
tjäder har dom sista åren haft lyckade häckningar så man kan förmoda att
dess antal ökar. Hur dom andra, orre och Järpe kommer att göra vet vi
ej. Men rapporterna härom har helt uteblivit och någon avel av dessa
fåglar har ej uppmuntrats. Dalripan och fjällripan lider av svaga
häckningar, om det har att göra med sorkars och fjällämlars försvinnande
och därmed ökat tryck på just riporna. Eftersom en uppgång är På väg när
det gäller fjällämmel och sork torde en ökning snart kunna skönjas. Att
dalripan ska få samma betydelse som vid seklets början återstår att se.
Då fångades ripan i tusental, och hade sin betydelse när det gällde
människornas utkomst härute. Våra flyttande småfåglar som gläder oss med
sång, är väl i första hand bofinken, sen sin kusin bergfinken, samt dom
holkboende rödstjärten och svartvit flugsnappare. Dom första kommer
sista dagarna i april, medan de andra kommer kring den tionde maj. nu
börjar dom flesta ornitologer vara ense om att det är mängden ljus under
våren som styr fåglarnas flyttning. Vädret spelar mindre roll. I mitten
av maj har dom sista sångarna tagit plats på arenan. När lövsångare
tillsammans med sina kusiner kommit är dom flesta flyttfåglarna på
plats. Nu sätter revirhävdandet i gång liksom en intensiv
häckningsperiod.
Tidigare har redan trastsläktens representanter tagit plats. Allt från
talltrast till rödvingetrast finns här. Björktrasten kommer också dom
första majdagarna men hans röst är mer ett kråkfågelaktigt kraxande.
Björkskvättor och Stenskvättor tar hömyrar och stenrösen i anspråk.
Dessa är ej kända för att vara skönsjungande men däremot starkt
revirhävdande. Människan följer denna fågel från revirgräns där en annan
skvätta står beredd att tala om hur mycket den ogillar främmande inom
sitt område. Under dom sista dagarna i april kommer vår största vadare
Tranan. Ibland har den knappast möjlighet att undvika skaren. Men han är
tvungen att börja tidigt med häckningen för att kunna fullfölja sina
häckningsåligganden. Men innan nästa snö täcker marken har hon fått sina
ungar flygfärdiga. Alla dom större vadarna kommer tidigt som Spoven,
Ljungpiparen och Rödbenan liksom Svartsnäppan. Lite senare kommer dom
mindre vadarna. Till dom hör Strandpiparen, Drillsnäppan, Skogsnäppan
och Mossnäppan. Ett mellanting är väl Brushanen som med sin krage och
fjäderdräkt ser stor ut. När dom första öppna fläckarna öppet vatten
visar sig kommer Fisktärnan, Silvertärnan och deras kusin Svartvingat
tärna och tar kärr liksom andra strandvatten till sina fångstplatser.
Ett par veckor innan har Fiskmåsen och Skrattmåsen kommit för att söka
sig till dom allra första smältvattenmyrarna. Ett tag verkade det som
Skrattmåsarna skulle försvinna som häckfåglar i området. Detta därför
att dom blev klassade som måsfåglar när det gällde spridning av smitta.
Men det konstaterades snart att Skrattmåsen var oskyldig, och inga
skottpengar betalades ut för Skrattmåsfötter. Den vanliga Fiskmåsen är
skyldig till spridning av en mask som utvecklas i fisk och mås. I Norge
med dess salta vatten är ej spridningen av denna mask så stor som i
sötvatten.
Eftersom jag märker att förbigått ett par vadarfåglar så är det klart
att man ej skall glömma den smalnäbbade Simsnäppan. Eftersom hans fötter
ej är så långa, snurrar han runt och sätter bottenmassan i rörelse och
äter sen av det ätliga som flyter med vattenvirlarna. En liten fågel som
det lönar sig att hålla ett öga på. En annan är Tofsvippan en fågel som
kommer onödigt tidigt, men är så robust så han överlever för det mesta.
Stark
revirhävdande, låtet ett skriande läte, nästan obehagligt. Är en av våra
nykomlingar, som syntes första gångerna under 1970.
Svanen som är
störst av våra simfåglar ökar eftersom han är ganska okänslig för kyla.
Kan man se honom tidigt i april. Av någon anledning jagades han flitigt
i början av nittonhundra talet. I dag får han vara i fred och ökar
årligen och blir mer oskygg. Gässen som numera är en blandning av ett
flertal gåsarter ökar sakta. Han är svårjagat. Tidigare använde sig
jägarna av saxar för att fånga fågeln. Endast Fjällgåsen kunde kommas åt
med gevär. Varvid den arten minskade mest. Den avel med Fjällgås som nu
förekommer har gett rasblandningar som ej varit önskvärda. Även antalet
Canadagås ökar och där har vi människor varit behjälpliga. På grund av
sin storlek tränger den andra gåsarter från häckningsplatserna, varvid
man är rädd att han snart är ensam herre på täppan.
Andfåglar som
Stjärtand, Kricka, Bläsand och Sädand stampar på samma ställe när det
gäller antalet individer. Krickan börjar bli mer och mer sällsynt.
Skedanden förekommer men är långt ifrån allmän.
Dykänder som
Sjöorre, Svärta, Bergand och Alfågel finns trots att stora mängder dödas
av utsläpp av olja årligen. Knipan och Tofsanden som mer söker
strandvatten vid sin vistelse vid havet ökar dock. Skrakarna klarar sig
i konkurrensen men ökar knappt. Årligen ser man Saltskrakar men huruvida
dom lyckats med sina häckningar är ej så säkert. Smålom och Storlom
förekommer ibland om vårarna i flockar men ökar ej väsentligt. På senare
år har Storskarv setts som flyttfåglar hur dessa har det med häckning
i sött vatten är ett frågetecken. Våra rovfåglar lider av matbrist
varvid de under åren har minskat i antal. Det gäller hela registret från
Örn till Sparvugglor. Fiskljusen finns och håller sig konstant. Om
sorktillgången ökar blir det intressant att se om rovfåglarna även ökar.
Storskogens fåglar
förekommer allt efter frötillgång. Domherre, Tallbit och Sidensvans
visar sig tidvis under vintrarna. Lavskrika och Nötskrika ser man
tidvis. Lavskrikan är ju skogsarbetarnas speciella fågel. Den har
ingenting emot att dela ryggsäck med skogsvandrare i barrskogen. Ofta är
det skogselden som lockar Lavskrikan till sig.
Spillkråka och
andra hackspettar för ett stilla liv men kan under vintrarna komma in i
samhällena och inventera trädens tillgångar på insekter och mask. Vidare
tillkommer strömstarar, trädkrypare och andra udda fåglar och visar sig.
Göken som gal om
vårarna från alla upptänkliga håll, och kanske några arter till som
gästar oss under tillfälliga besök. Bland dom kan nämnas Häger, Stork
och Flamingo som haft orienteringssvårigheter och hamnat på våra
breddgrader. Det som har gällt alla tider är fråga om då olika arternas
framgång när det gäller häckning, mat och antalet rovdjur och fåglar.
Stora sorkår har betytt att ripor och småfåglar ej beskattats så hårt av
rovdjur. Då antalet vargar minskade ökade antalet ren och älg. Då
lodjuren jagades mer intensivt började hare och rådjursantalet öka,
liksom hönsfåglarna. Då antalet fjällämlar i fjällen minskade, då
minskade även fjällrävar och fjällugglor. Det verkar hela tiden som den
arten är beroende av någon annan i mer eller mindre grad. Vissa år ökar
antalet ekorrar då ökar även antalet rovfåglar och mård. Under 90-talet
var det vanligt med farmning av mink. Dessa rymde av olika orsaker, de
begav sig ut i bäckar och åar. De fiskade i mindre vatten där fisken var
samlat för a och lärde sig att överleva vintern. De letade efter
fågelbon och lärde sig att äta deras ägg och ungar. De gick in och åt
ägg och ungar av kniphonan och till slut honan i holköppningen. De
förökade sig snabbt. Till slut räckte ej födan till utan finns nu endast
i mindre mängder, allt beroende på födatillgång.
|