SKATOR OCH ANDRA KLURIGA FÅGLAR
I VÅR OMGIVNING

Av Ture Töyrä, Karesuando

 Skatan är en fågel som söker sig till människorna. Till Karesuando-området kom den sent som häckfågel. Men att den häckat inom området sen 1900-talet dock borde vara säkert. Erik Grape, den sista prästen i Markkina, skriver i sin bok om skatan (år 1808) ”Att han sett skatan vid tvenne tillfällen”. Vidare säger Lars Levi Laestadius att vid ankomsten till Pajala (år 1852) att han såg skator som häckade. Detta torde innebära att skator ej häckade häruppe under hans tid i Karesuando. D.v.s. åren 1825 till 1852.  Trots att det bott människor inom området tidigare, har dock anpassningen tydligen haft vissa svårigheter. I dag är den talrik och har delat byn i olika zoner. Dom äldre skatorna vaktar sina revirgränser noga och högljutt. Dom yngre skatorna tvingas att häcka bortom områdena, eller vänta på att en attraktiv plats ska bli ledig. En grov uppskattning av antalet par är minst fyrtio. Som andra kråkfåglar lever den länge. Om jag minns rätt torde det röra sig om tjugo till tjugofem år. Vi ogillar hans tilltagsenhet. Detta kan bero på att han lärt sig uppskatta samma mat som oss Skatorna gillar allt som blänker.   Smycken och även andra glänsande föremål som muttrar och skruvar samt även bestick. Ibland är dock föremålen ej så värdefulla karamellpapper och glasbitar tas ibland upptill boet. Alla dessa föremål använder den till att pryda sitt bo med och kan vara ett sätt att imponera på sin ”tilltänkta”. Hur som helst om ni blir av med ringar, smycken eller andra glittrande föremål finns det anledning att besöka närmaste skatbo. Dess latinska namn Pica pica har den inte fått oförtjänt. Det finns få saker som den inte undersöker och känner om det är ätbart, och just ”pickar” gör den på det mesta. Gårdsfolket känner skatan igen, och låter dom oftast passera oförmärkt. Främmande människor uppmärksammas desto oftare. Nattetid är den oftast lika skärpt som en vakthund. Kattor, hermeliner och rovfåglar är hans bittra fiender. Detta är inte så konstigt för dom tillsammans med människan hjälps åt att hålla stammen nere. Det bringar otur om man gör av med skatan som häckar på tomten.  Liksom att man inte ska kosta krut på skatan. (Direkt översatt från finskan.) Det var sådana goda råd vi fick av dom gamla.

Den som om han måste dela maten med var framförallt kråkan. Kråkan kan gå så långt att den kan plundra ett skatbo, så det är naturligt att skatan ogillar det. Förr var kråkan en flyttfågel, försvann på hösten när matplatserna frös till, och kom på våren kring den första april. Dom senaste trettio åren har även kråkan anpassat sig och är delvis en stannfågel.  En del kråkor flyttar dock , för att sedan komma åter dom första dagarna i april och hälsa oss med ett glatt kraa (” Här har ni mig igen på kråkspråk”)

 Det berättas att skatorna testar sina bon genom att försöka locka in en kråka i boet. Bygget är klart när ingången är så liten att en kråka ej kan komma in. Då kråkan var en flyttfågel säger skatan till kråkan att man måste svänga huvudet och röra på stjärten om man tänker övervintra, enligt en gammal sägen fritt översatt från finskan. När man jämför dessa två är det lätt att se vem som rör sig mest.

 Skatan sägs ta den första kvisten till byggandet av boet redan på julafton. Huruvida det är sant är ej säkert men det tar nog lång tid. Ungarna kläcks vanligen i slutet av maj, samtidigt som våra flyttfåglar lägger sina ägg och får ungar. Allteftersom skatans egna ungar växer ökar behovet av föda, för att mätta sina ungar plundrar han andra fåglars bon. Detta bidrar till att skatan ej alltid uppskattas. Efter att den fått sina ungar flygfärdiga upphör instinkten att mata ungarna snabbt. De ungar som inte är tillräckligt företagsamma överlever inte nästa vinter. Det sägs att man kan se om sommaren blir torr eller regnig om man ser var i trädet skatan bygger sitt bo. Bygger den lågt blir sommaren regnig, bygger han på toppen av ett träd blir det en torr sommar. Man säger att skatan har ett hest skrattande läte, vilket nog är riktigt. Men den har dessutom ett svagare nästan som ett jollrande sång som den använder vid ”samtal” mellan familjemedlemmarna. Skatan lägger vanligen 4 ägg som är ljusgröna och ganska små om man jämför dom med ändernas. På vårarna kan man se dom unga skatorna som ska bilda par tätt sittande bredvid varandra, och faktiskt kela och ”småprata” med varandra. Är skatan en olycksfågel eller det motsatta? Några river ner skatbon medan andra tycker att det är trevligt att ha dom på tomten. Det mesta av vad en skata gör hamnar på minussidan. Den knycker saker den plundrar småfågelbon och har även lärt sig dom sista åren att ta sig in i knipholkar och ta för sig vad där bjuds. Bobyggandet som utförs när det är någorlunda stillsamt ute, mest tidigare mornar och sena kvällar, kan bli nog så arbetsamt när några av kvistarna kan vara både långa och tunga. Detta arbete kan vara underhållande, för han kan visa upp ganska ”genomtänkta lösningar” vid byggandet.  På plussidan kan man sätta parets nit vid boet och egenskaperna som ”vakthund”. Vid de tillfällen smärre rovdjur och rovfåglar besöker gården tar han hjälp av släkten som ställer till sånt oväsen att inkräktaren snart måste lämna området.   Var vi än befinner oss utomhus har vi skatögon som spanar in oss. Dom finns lätt dolda i buskar, uppe i takåsar, i el eller telefonstolpar, eller nere på marken. Dom ser om vi lägger av oss någonting tappar någonting, eller kastar bort någonting. Dom äter av hundmaten, dom pickar i sig kött vi lägger på tork, om vi sätter ut mat att kallna undersöks detta. Om vi lagar en bil lämnar skruvar synliga så snabbt ser dom till att dom försvinner. Dock kan den inte riktigt värdera de samlat på. För en skata är en glasbit och ett glänsande föremål lika värdefull som en silversked.  Denna fågel har troligen följt oss alltefter som folk flyttat till nya platser och anpassad sig till det som stått till buds Den utnyttjar oss utan att vi egentligen kan göra så mycket åt det. 

En fågel som jag nämnd tidigare kråkan har fått ändra på sina varor för att överleva. För att vara flyttfågel tills familjernas små sophögar försvann och ersattes med gemensamma sopanläggningar för hela byar, då började somliga av dom övervintra, emedan tillgången på mat var jämn året om. Nästa fas kom när soporna kördes till Kiruna vad hände: kråkorna har börjat leta efter mat ute på myrarna, det innebär att vadar- och andfåglarnas bon ligger illa till. Få fåglar är så anpassningsbara som kråkfåglarna. Vad som sedan är instinkt och vad som är något annat är svårt att veta.

På vägen till kyrkogården finns en gyttjig liten sjö fyll med vadare så här på våren. De som märks mest där är fisktärnorna. De angriper varenda hundägare som går där med sina hundar. Senare när de lägger ägg angriper de varje människa som cyklar eller går. Hoppas att ni har en stund över att närmare se hur dom beter sig. Där kan man se oväntade saker. Den här hanen av släktet fisktärna kom med en gåva ( en liten fisk) till honan, begagnade tillfället till en kärleksstund medan honan åt fisken. Men det var inte färdigt än snart kom en andra hane också med en gåva, och samma sak hände igen. I naturen brukar honorna enas om en hane. Men här var de två hanar som matade honan mot ”ersättning”.

Dom här tärnorna hör till dom fåglar som flyttar längst. Silvertärnan tillbringar vintrarna nästan vid sydpolen för att sedan komma hit för att häcka.

Förutom simsnäppor och brushanar finns här kärrsnäppor. På endast några meters håll iakttog jag en kärrsnäppa som var helt spelgalen, sprang rund en tuva där honan befann sig. Den drillade och sprang runt i cirkel med ena vingen rakt uppfälld. Farten var högt uppskruvad den sprättade upp löv och stickor och höll på länge. Det verkade dock som att honan var av annan snäppart och var inte alls imponerad. Hannen upptäckte väl snart sitt misstag och fortsatte till en annan tuva , där den möjligen hittade en artfrände.

För några år sen kom en äldre dam söderifrån och besökte denna tjärn varje vår, tydligen fick hon många upplevelser med sig hem

Gölen är konstgjord, den kom till under kyrkogårdsvägens byggnadstid och är ett bihang till Kaltiojänkä, så varför inte ge gölen detta mäktiga namn. ”Möjligen Kaltiolantto.”

Sedan jag skrev om skatan, har saker hänt vilket gjort att han ej längre tillhör mina favoriter. När jag vände upp ett litet potatisland kom han dit med en stor bit från ett renben. Hur han orkat med detta förstår jag inte. Och varför just på mitt potatisland?. Senare när jag sådde potatisen, tog han upp ett flertal av dom. När jag går och rensar ogräs, försöker han tilltala mig men en massa olika ljud. Den blandar hesa kraxanden med ljud som påminner om småbarnsjoller. Och varje gång jag lämnar platsen går han dit för att se vad som är gjort där. Under sommaren åt den upp mina jordgubbar allteftersom dom mognade. Att den sedan rånade gårdsvesslan på en näbbmus var mycket vågat. Troligen var det dom hungriga halvvuxna ungarna som tvingade skatan till detta.

På väg till posten såg jag en sibirisk nötkråka. Detta är ej så märkligt. Men eftersom jag sett denna fågel på samma plats åtskilliga gånger under våren börjat man undra om denna har häckat häruppe. För den jag såg nu var inte helt tecknad, medan dom som sågs på våren var utfärgade och skygga. Deras normala utbredning är långt sydösterut i barrskog, men kan som strövfågel ses häruppe. Om våra granar och lärkträd samt contorta kan locka den smalnäbbade sibiriska nötkråkan till att häcka vore trevligt.

Under mina färder till Varsibron har jag vid några tillfällen sett en traststor fågel som jag inte kunnat artbestämma. Möjligen kan det vara en strömstare men lokalen för denna art passar ej in i mönstret.

I åtskilliga år har jag trott att sånglärkan försvunnit, på grund av att naturen återerövrad ängsmarkerna. Men enligt byborna skall denna finnas kvar. Jag har förgäves försökt se den men misslyckats

En annan trevlig nyhet är att skedanden trots att den är sällsynt finns häruppe. Huruvida den lyckats med häckningen är oklart.

Under sommaren har jag ej hört något nytt från gråhägern som ett tag troddes häcka någonstans inom Ainatti och Idijoki sjösystem.

 Karesuando den 26 augusti 2005. T.T,