Murmansk

Мурмансk 

I slutet av oktober 2008 var jag på en missionsresa till Murmansk som är den största staden på Nordkalotten med dryga 300 000 invånare. Resan sträckte sig över 4 dagar, från torsdag till söndag.
Som vanligt hade jag med mig min lilla Sony kamera och delar nu med mig av mina upplevelser i både ord och bild. 

Torsdagen den 24 oktober
Passerade vi gränsen till Ryssland vid Rajajoseppi. En seriös kontroll av militärer med spikmattor och automatgevär utfördes, passen kontrollerades och bilen undersöktes flera gånger vid två tullstationer.  Efter att ha färdats efter en näst intill öde väg, som till en början var ganska dålig, i över 30 mil kom vi fram till Murmansk. Med hjälp av en bilens navigatör hittade vi fram till ”kyrkan” var vi skulle få en nyckel till vår bostad. Den Lutherska kyrkan är inredd i en vanlig lägenhet och såg inte alls ut som en kyrka på utsidan.

Bostaden, en vanlig lägenhet som nu var fungerade som lagerlokal för kyrkan var otroligt varm. Staden har fjärrvärme, som nu var fullt påslagen, men inga termostater i elementen. Hade tidigare noterat att i de flesta hus som vi passerat var fönstren öppna, nu visste jag varför.  
Det som jag också se var att det inte fanns några egnahem, bara flervåningshus med lägenheter. Dessa var inte i det skick som vi är vana vid.   

Fredagen den 25 oktober
Programmet visade att vi på förmiddagen skulle besöka två fängelser i förorten Kola. I det första fängelset kom vi inte in eftersom larmet hade utlösts, det gjorde att vi kom två timmar för tidigt till nästa fängelse och fick vänta ett tag utanför. Kommer ihåg hur det där stod andra också som skulle in på besök, bland annat en ung kvinna med 2 små barn har lämnats kvar i mitt minne. De fick inte komma in, en vakt kom och pratade med dem och kvinnan vände tillbaka med sina barn och plastpåsar. Kanske skulle barnen besöka sin pappa! Men av någon orsak fick de inte komma in.  

Vi släpptes in tillsammans med en vakt med automatvapen och passerade ett antal järndörrar som låstes efter oss. Pass och mobil lämnades till en annan vakt och sedan var vi inne i fängelset. I en sporadiskt inredd kyrksal sjöng vi och prästen Alexander Volstok och Esko Leinonen predikade, under Eskos tal började vakten att peka på klockan och våran tid var slut. Vi fördes av vakten närmast springande över gårdsplanen och ut efter att vi fått tillbaks våra pass och mobil telefoner.  

På eftermiddagen var det gudstjänst i kyrkan, jag och Esko höll varsitt tal där som tolkades till ryska av tolken Klava. Besökarna bestods i majoritet av äldre kvinnor.

Lördagen den 26 oktober
Under förmiddagen besökte vi ett åldrings- invalidhem där vi höll gudstjänst. Där träffade jag på för första gången i mitt liv en vuxen person som aldrig hade hört talas om kristendomen. Där fanns också yngre personer som var invalidiserade, kommer ihåg en man i 30 års ålder som fått benen amputerade men som annars var helt frisk. Han utförde konsult uppdrag med hjälp av sin dator där i salen som han delade med 6-8 andra patienter.

På eftermiddagen besökte vi olika hem. Vi blev en erfarenhet rikare, tanken som jag fick var att hur klarar sig människorna den stränga vintern. Hörde att de installerar själv kaminer i lägenheterna med rökröret ut från ett fönster.  

Söndagen den 27 oktober
Hemresedagen, men innan vi reste var det gudstjänst i kyrkan. Efter gudstjänsten tog vi avsked och påbörjade vår hemresa. Allt gick bra och till slut nådde vi den finska tullen, där välkomnades vi av en ung kvinnlig tullare med följande ord; ”välkommen tillbaks till Finland”, och när hon tittade på passen sa hon; ”och likadana ser ni ut fast ni varit till Ryssland”. En kontrast jämfört med den ryska tullen med sina militärer och automatvapen.

I Sodankylä tog jag avsked av Esko och Edvin, jag fortsatte hemåt i min bil och de fortsatte till sina hem. Många tankar rördes i mig, jag var tacksam för att Gud hade välsignat vår resa och att vi åter var i de kända nordiska länderna. När jag kom hem hade jag något viktigt att säga till mina barn; jag uppmanade dem att vara tacksamma för att de fått födas i ett nordiskt land. Detta gäller både när det handlar om samhället och om församlingen.

Mycket har förändrats efter Sovjetunionens fall men än idag ser man stora skillnader mellan våra samhällen och församlingar och deras. Vi har en bön till Gud att Han skulle låta sitt ord verka också i Murmanskområdet. Det är Han som ger växten, vår uppgift är bara att sprida på budskapet. 

Håkan Siggemo