Drömresan

till

Karesuando/Treriksröset

1-4 maj 2006

 

 klass 5c

Karl Johans skola, Örebro

 

 

Klass 5c´s resa till Karesuando 1-4 maj 2006

 

Allting började i 4:an, när vi arbetade med Norrland.

Vi drog lappar om olika platser och företag i Norrlands alla hörn och kanter, och fick sedan arbeta 2 och 2 om våra nitlotter. (Eller drog man en vinst?) Petra & Jesper jobbade med Treriksröset.

 

Någon månad senare hade alla på något vis fått ihop en läsbar affisch, och klassrumsväggen lyste av artiklar från Kiruna, Östersund, Ishotell mm.

Det var dags att att ha en redovisning av våra vackra mästerverk.

Ann-Mari föreslog att vi skulle ha en reklammässa för våran parallellklass, 4B (nuvarande 5B) som sakta hasade in i vårat klassrum. Vi berättade stolt allt vi visste om sjöodjuret i Östersund, naturreservaten i Härjedalen och en massa andra ställen, och 4B nickade och försökte åtminstone se uppmärksamma ut.

Vi tror att de fick lära sig en hel del om Norrland i alla fall.

 

När mässan var över var det någon som kom med ett förslag om att vi skulle skicka ett brev till alla de olika platserna och berätta om att vi marknadsfört dem, och be om lite sponsring?

Giriga som vi är, fick varje par skriva ett brev och tala om att vi arbetat om detta företag/plats, skrivit, klippt ut bilder, hittat på slogans mm, och frågade sedan om sponsring.

Vi väntade länge på svar, och en massa nyckelringar, pennor, pins och klistermärken, rullade in.

Men när brevet från Treriksröset/Karesuando kom, höll vi alla på att hopa högt i taket, och det löd så här:

Till Petra Hessel & Jesper Jungermark i klass 4C. Det är kul att höra om ert intresse för Norrland och Treriksröset. Sloganen ni hittat på angående Treriksröset var väldigt fyndig… (Norge, Finland & Sverige, gillar du alla tre, kom till Treriksröset!) får vi använda den i något sammanhang? Hoppas ni har varit och läst även på våran hemsida: www.karesuando.se

Som vår sponsring kan vi erbjuda följande: tre dagars logi och kost för hela klassen 4C (30 barn+lärare) samt olika lokala aktiviteter i Karesuando.

Karesuando skola sponsrar logi i skolans lokaler.

Eurosando ekonomiska förening bjuder på kost och aktiviteter i Karesuando.

Tyvärr har vi inga möjligheter att bekosta resan hit upp men lovar att vistelsen i Karesuando blir minnesrik.

Med vänliga hälsningar Juha Pahajoki.

 

 

Alla i klassen jublade och nu blev förväntningarna blev höga & många. Vi hoppades att det skulle bli en kanon resa, och det blev det också…

 

 

 

Måndagen den 1/5 kl 15:45 träffades vi vid Örebro resecentrum. Spända och nervösa, kramades vi med föräldrar & syskon, medans vi försökte att inte visa för varandra hur tunga ryggsäckarna var. Jesper, vars mamma har haft en godisaffär, gick runt och delade ut godispåsar till alla pirriga elever. Snart rullade tåget in på stationen, och vi gav mamma en sista puss, innan vi släpade våra väskor upp för den branta trappan och in i tågvagnen.

 

Resan blev ett enda vimmel av godis och sång, men när lokföraren ropade ut att nästa hållplats var Gävle, blev det tyst. Klockan var nu ca 19:10.

När tåget väl stannat, knuffade 30 barn ut sig genom den trånga dörröppningen samtidigt. Här stod vi nu, på en främmande perrong i Gävle. Nattåget skulle inte komma förens 20:05, så vi hade en knapp timmas väntan. Som en stor flock gnuer, rasade vi in i väntsalen, och tog upp all yta. (Ursäkta alla pensionärer att ni fick stå…)

Vi länsade Pressbyrån på glass och tidningar, lekte en stund medans  folk kollade fundersamt på oss. Vi hann inte med så mycket mer, för nattåget med vagnar kom in på perrongen. Glada och pigga stegade vi in i tåget.

 

Vi var redan indelade i grupper, och visste vilken kupé som var våran. Väl inne hjälptes vi åt att få upp 100-kilos väskorna på hyllor. Nu fick vi äta! Halvtimmen som kom här näst, var en blandning av pannkakor, köttbullsmackor och festisar. När alla var mätta och belåtna, var det dags att försöka sig på sängarna. Och jag ska säga dig att det inte var världens enklast sak att få upp bäddarna. Men till slut så hade 6 bäddade sängar uppenbarat sig.

Ann-Mari gick runt och lämmnade ut våra resedagböcker som vi skulle skriva i under resans gång.

Vi skrev om våra, så här långt, upplevelser, och fick sedan busa och leka en stund till innan det var dags att göra sig i ordning för natten. Klockan 22:30 skulle det vara tyst. Det lyckades inget vidare. De flesta låg vakna till midnatt eller längre, och solen gick upp vid 03:00, och då vaknade alla igen. Fastän vi hade satt upp tiden 07:00 som en rimlig tid att ha väckning till, så var nästan alla färdigklädda vid 04:30. (Vilket inte uppskattades av dem andra som sov i samma vagn.) Så när Annmari & Helena vaknade vid 07:00 och skulle gå upp och väcka oss, hade alla redan ätit frukost, byggt tillbaka sängarna och packat klart. Vi  spelade kort och spel, lyssnade på musik, läste och hade helt enkelt det mysigt fram till 11:00, då tåget var framme i Kiruna! Nästan magiskt såg vi gruvan LKAB, och allt runt omkring som vi hade pluggat om. Men nu var vi här på riktigt.

 

Vi kämpade med våra väskor upp för backarna till restaurangen Svarta Björnen. Svettiga och hungriga slängde vi oss över allt vi kom över: Pannbiffar, potatis, sås, läsk & grönsaker. När alla fat var länsade, och alla magar mätta, begav vi oss ut i Kiruna stad för att shoppa. Vi behövde bara 45 minuter, det var ju inte särskilt stort.

Sedan samlades alla med sina påsar mitt på torget och sjöng några låtar till kirunabornas stora förtjusning. När konserten var över vandrade vi tillbaks ner mot restaurangen, där bussen stod och väntade. Utmattade slog vi oss ner i de hårda bussätena och förberedde oss för 2 skakiga timmar. Det blev det också. Vägarna var dåliga, och vi visste inte hur många gånger vi trodde bussen skulle skumpa ner i diket. Men busschauffören gasade glatt på och tycktes inte märka de 30 likbleka barnen där bak. Till slut så stannade i alla fall bussen. Det här var Karesuando.

 

Dörrarna åkte upp. Jippie, efter 25 timmars resande var vi  framme! Sakta makade vi oss ut ur bussen, krigade om våra väskor en stund, innan alla stod uppställda med väskor stora som berg vid sin sida.

Framför oss befann sig Karesuandos skola, som såg väldigt liten ut med dem stora, bastanta fjällen i bakgrunden. Vi kånkade våra väskor 100 meter ner för gatan, till ett dagis. Det var där vi skulle bo. Vi trängde oss alla in genom dörren, bråkade om den minimala platsen, innan alla fått ett område att rulla ut sin sovsäck på. (Killarna fick dockrummet, vi andra delade på allrummet.)

 

”Vi ska träffas i lavvan om 20 minuter.” Sade en av de 5 norrlänningarna som följt oss in, med finsk brytning. Vi hann pusta ut ett tag, innan vi tog oss ut i den norrländska kvällen. Lavvan visade sig vara en stor lappkåta som låg ute på en udde intill den frusna Muoniälven. Vi samlades utanför kåtan, och drog en djup suck åt den vackra utsikten.

”Det här är Arne & Arne & Ove & Anders. Och själv heter jag Juha Pahajoki.”

Som en bunt utländska turister fotade vi allt runt omkring oss, inkl Juha & hans vänner. Sedan fick vi äta. När Juha berättade att det skulle bli renskav och potatismos var det många som var på väg att vända, och springa upp till kiosken för att köpa en korv istället, men alla stannade och vi upptäckte en liten stund senare att det var fantastiskt gott! Trots dem stora portionerna tryckte vi i oss allt. Det smakade som kebabkött. Mätta & belåtna rullade vi nästan ut ur tältet, och hade snöbollskrig. (Kan du tänka dig, det var snö!) När vi var blöta och kalla ropade Juha in oss.

”Nu ska ni få pimpla.”

Tjoho! Eller? Förväntansfulla plaskade vi ut i älven, som precis börjat smälta.  (Synd om alla dem som inte hade gummistövlar.)

Vi satt där i en timme utan att lyckas få någon fisk. Vi anade att fiskarna blev rädda av de 78 fötterna som kom klampandes. Men det slutade i alla fall med att Frida fångade en miniaborre, som lyckligtvis fick simma ner i det kalla vattnet igen. Nästa gång har han kanske inte lika mycket tur.

Det hade blivit sent. Klockan var 22:00, men solen lös än, så vi hade inte märkt det. Det var dags att dra sig tillbaka. Fulla av dagens händelser somnade vi till slut. Imorgon skulle vi åka scooter!

Klockan var 5:45 när vi vaknade på onsdagsmorgonen. Vi började med att sjunga för en inte allt för pigg Elin som fyllde 12 år. När vi haft presentutdelning åt vi frukost och klädde på oss.

Sen skulle de vuxna inspektera vårat klädval (som skulle stå pall för vatten och kyla), innan vi fick traska ner mot Eurosuando där bilar stod och väntade på att skjutsa oss till Kilpisjärvi. Det var en trött skara som spände fast säkerhetsbältena, men vi piggnade snart till.

 

Kilpisjärvi låg 10 mil norrut, och vi var tvungna att åka över till finska sidan, för i Sverige fanns det ingen bilväg. En timme senare parkerade alla bilar på en parkering mitt ute i ödemarken, helt omgiven av fjäll. Den enda byggnaden i närheten var en mulltoa som luktade skunk, och troligtvis inte töms på väldigt länge.

Arne och Arne samt alla de andra körde ner sina scootrar och spände fast slädar efter. Vi fick kivas en stund om de för få hjälmarna, och kom sedan fram till att de vuxna fick offra sig och vara hjälmlösa. Sedan tog vi plats i slädarna, och nu blev det åka av!

Vi åkte över en stor sjö som precis börjat smälta, och vattnet skvätte åt alla håll och kanter. Efter en timmas hysteriska skrik, stannade scootrarna. Vi var framme vid Treriksröset.

Dyblöta men glada synade vi det stora, ljusgula cementberget som uppenbarat sig. Ovanpå berget stod en tredelad sten med texterna: Suomi, Sverige & Norge. Vi klängde oss alla upp på stenen för att pröva hur det kändes att stå med vardera fot i varsitt land; vi enades om att det var häftigt! Efter några foton med engångskamrorna var alla hungriga, och vi åkte för att grilla korv.

 

När vi hittat tillräckligt med ved och fått igång en brasa sjöng vi en stund medans korvarna svartnade i elden.

Några korvar senare hade vi lyckats övertala Helena att pröva på scootern. När hon väl börjat ville hon inte sluta, det var så roligt! Men vi behövde scootern till hemfärden, och när Helena till slut bromsade in var det dags att bege sig hemåt. Vi klämde in huvudet i varsin hjälm, och for sedan hemåt. Det gick i 65 km/h!

 

 När de flesta scootrar var tillbaka på parkeringen, märkte vi att det saknades en.

Juha vände för att leta, och i bara farten fick Mikaela & Erica pröva att åka bakpå scootern. Det visade sig sen att ena släden hade lossnat, men det fixade dem på ett huj! Och sen var det dags att åka tillbaka. Många var trötta efter utflykten och sov i bilen hem. När dem vaknade var vi framme i Karesuando igen, och efter ett snabbt ombyte gick vi till Eurosuando för att köpa souvenirer.

 Det blev allt från Renknivar till blåbärste.

Sedan var det dags för kvällsmat, så vi vandrade ner till lavvan där vi blev bjudna på renkött i pitabröd. Underbart!

Vi var så trötta att vi inte orkade med några fler utomhus aktiviteter, utan istället tränade vi dem 5 låtarna vi skulle sjunga för skolan imorgon. Vi fick sedan mysa på dagiset; läsa, äta godis, spela kort mm, men när klockan var 22:00 orkade vi inte mer. Vi släckte ljuset och låg vakna var och en för sig, och tänkte på de fantastiska upplevelser vi varit med om den dagen. Det skulle vi aldrig glömma.

 

Vi vaknade klockan 07:00. Det var torsdag, och underbart, soligt väder ute. Typiskt, idag skulle vi åka hem. Vi packade ihop liggunderlag & sovsäckar, letade reda på alla kläder och strumpor som på något underligt vis försvunnit ur väskan och klädde på oss. Jeans och KarlJohantröjan var det som gällde.

När vi klämt i oss 2 ostmackor och ett glas mjölk, tog vi oss ner till Karesuando skola.

Skolan var 8-kantig, på grund av de så kallade 8 årstiderna man räknar här uppe. ( Vår, vår-sommar, sommar, sommar-höst osv.) Vi fick lämna all packning i en hög innanför dörrarna, innan vi följde en lärare till 4-5-6: ans klassrum. Det var bara 15 elever! Dem välkomnade oss varmt och delade sedan upp oss i grupper för att visa oss runt på skolan.

”Vi är stolta över våran skola.” Sa dem hela tiden, och vi förundrades över hur pass stor skolan var, när det endast gick 50 personer där. Vi vandrade igenom alla möjliga klassrum: finska, samiska, matte mm, och överallt blev vi trevligt bemötta.

När dem visat alla rum och klassrum, samlades vi i deras musiksal, där tjejerna i klassen sjöng några låtar för oss. Bl.a. en låt dem skrivit själva, som dem skulle tävla med i tv-programmet ”Rätt låt vinner” i Borås. Sedan fick vi sjunga våra låtar. Dom var jätteduktiga, och jag tror dom tycker likadant om oss.

När ”konserten” var över fick vi gå ut på rast med dom. Vi hoppade hopprep, spelade fotboll och gungade. Vi fick vara ute ca 45 minuter, och sen var det lunch. Potatis & purjolökssoppa. Även ifall vi fyllde mer än halva matsalen (max 55 personer) verkade alla glada & nöjda. Det var många som växlade adresser och msn. Efter det var det tyvärr dags att åka hem.

 

Bussen stod redan och väntade på skolgården. Vi lastade på våra väskor och sa hej då. Nu skulle vi åka hem till Örebro igen. En aningen nerstämda slog vi oss ner på bussen, men när motorn startade var livet i full gång igen. Bussresan tog 3 timmar, men den kändes som 1.

Helt plötsligt var vi framme vid Kiruna flygplats. Nu skulle vi flyga hem till Arlanda, och sen skjutsas med bilar hem.

Ann-Mari och Kjell  hjälpte oss att checka in bagaget och gav oss våra biljetter. Allt gick som en dans, inget hände; ingen fastnade i metalldetektorn eller liknande. Tur var väl det, för vi hade inte så gott om tid. Men vi hann få i oss varsin macka & festis innan planet kom och vi fick gå ombord. Det här var de sista 90 minuterna på våran resa, och dem gick åt till att läsa, prata och tugga tuggummi mot lock i öronen.

När planet landade var vi framme i Stockholm. Nu skiljde det bara 20 mil tills vi var hemma! Här stod det föräldrar som sedan skjutsade oss hem.

Hem från en resa vi aldrig kommer att glömma…

Slut!

                         

 

 /Klass 5C= Magdalena, Rickard, Oscar, Anna-Maria, Mikaela,

                    My, Emma, Agnes, Linn, Rebecca, Ida, Erica, Frida, Filip,

                    Sofia, Petra, Viktor, Jesper, Elin, Mika, Vendela, Edith, Ebba,

                    Simon, Martin, Mathilda, Astrid, Klara, Arnella & Angelica