|
Hellin Nilsson
berättade, att hon som mycket ung arbetade i Vita Husets
(landsfiskalbostaden) lusbastu. Lindahl var landsfiskal då. Han var en
mycket burdus man, som svor och skrik om allt inte gick efter hans pipa.
En gång fick Hellin till uppgift att ta in ett plagg, där det fanns
extra mycket löss. Hon hittade en skjorta, som vimlade av löss. Hon
lindade in den i tidningspapper och bar in den till Lindahl. Han började
svära och skrika, Hellin var tvungen och gå ut och kasta luspaketet
under bron. Lindahl tog senare hand om paketet och skickade det vidare
till undersökning. Hellin berättar vidare, att de fick gå upp på Vita
Husets vinda och kasta ut kläder åt de rentvättade flyktingarna.
Kläderna måste vara lika lusfria, som de nybadade människorna var. Sedan
forslades alla vidare till Kiruna järnvägsstation för vidare transport
till orter i Västerbotten och Norrbotten.
40‑talet blev ett bättre årtionde, när det gäller ekonomin. Under
20‑talet och 30‑talet hade pengar varit sällsynta. Nästan alla hade mer
eller mindre självhushåll. Om man skulle klara livhanken måste man ha
åtminstone ett par kor och några får. De flesta hade dock 4‑5 kor.
Mjölken skickades ej till mejeriet, man gjorde smör, ost, fil, grädde
m.m. hemma. Det gjorde att man fick smör, ost och grädde mycket lättare.
Sigurd Nilimaa och några andra från Karesuando blev kommenderade till
tvångsarbete 1942‑43. Sigurd fick åka till Aapua och hugga ved 190 m
under tre månaders tid. Betalningen var 3,25 kr per m, för detta arbete
fick han tillgodoräkna 3 månader, vilket förkortade hans värnpliktstid.
Där fanns även svenskar, men svenskarna var mycket dåliga på att arbeta.
Många "svenskar" måste därför förflyttas till andra platser. De fick
hämta mat från Rovakka, men svenskarna vägrade att hämta maten då det
var deras tur. De blev istället arga. De s.k. svenskarna var mycket
otrevliga, de hotade Sigurd och Axel med stryk och kallade dem för
"finnpajsare". En gång gick det så långt att Sigurd och Axel var
tvungna, att ta till yxa och kniv för att visa sin styrka. Men efter den
gången började "svenskarna" visa respekt för "finnpaisarna". De såg nu,
att vi inte var några, som man kunde leka med.
Under 40‑talets första år var det krig i Finland: Då kom norrmännen till
Karesuando och började bygga ett "Norgeläger". Då fick Sigurd arbete där
liksom många andra karesuandobor. I "Norgelägret" byggdes en hel by med
vatten och avloppsledningar. Där fanns t.o.m. ett sjukhus, biograf samt
två stora stallar med hundratals hästar. Stallarna var belägna där gamla
fotbollsplanen låg. Hästarna var ardennerhästar, de var inte lämpliga
att köra i snö med. De var stora och klumpiga. Färjan låg i Maunu på
40‑talet, all trafik med färja skedde från Maunu. Finlands evakuering
skedde till stor del från Maunu.
När Norgelägret revs blev det igen arbetstillfällen. Karesuandoborna
fick riva hela lägret. Sen lastades alla byggdelar på norska lastbilar,
som färjades över i Maunu. Därifrån fortsatte färden till Norge.
Vägen mellan Kuttainen och Karesuando blev helt sönderkörd. Det var stor
trafik under krigsslutet. Dessutom hände detta då snösmältningen var som
värst. Kuttainen var utgångsplats för dem som skulle till Kautokeino,
Alta m.fl. platser i Nordnorge. Man var tvungen och lägga ut plank, så
bilarna kunde köra på plank, eftersom vägen inte höll, för den livliga
trafiken.
Under krigsåren fanns det tullare i varje by, utefter hela gränsen.
Även i lilla byn Maunu fanns det tullare stationerade, eftersom
färjetrafiken skedde från Maunu. Dessutom fanns det luftbevakning i
varje by. Man anställde i regel flickor. De fick lära sig olika saker
som gällde i det militära t.ex. att krypa och skjuta. Man hade byggt
torn uppe på tak. Där fick flickorna stå och spana, sedan fick de
rapportera till Boden om de såg något misstänkt. Dessutom skulle de
rapportera varje morgon klockan 6.00 om vädret mm. En cyklande löjtnant
brukade komma och kolla oss även sent på kvällen. Elina Grape var en av
dem som skötte bevakningen. Hon kommer ihåg en episod när ett tyskt plan
flög över. Då var det en av bevakningsflickorna som tog sin bössa och
sköt. Bevakningen pågick dygnet runt. Det var två timmars pass, men på
natten fyra timmar, eftersom det var två stycken i tornet. Alla tyckte
att det var så kusligt att stå ensam på natten.
Ture Töyrä började skolan i Karesuando hösten 1939 samma år som andra
världskriget startade. Ture minns om sin skoltid att militärerna tog
skolan i anspråk under långa tider. Skolbarnen fick därför inhysas på
olika ställen i byn hos Rutfors och Grapes lillstuga.
Ture minns även olika händelser som inträffade på grund av kriget.
Barnen såg en spärrballong, som flög från nord till syd. Från ballongen
hängde linor, som fastnade i en skog någonstans i närheten av Muonio. En
gång flög två tyska flygplan så lågt, att man kunde se flygarna inne i
planet. Barnen tyckte att allt sådant var mycket spännande och förstod
inte att vara aktsamma.
Under 40‑talet
förbättrades Karesuandos bostadsstandard. Många familjer, som bodde
dåligt fick s.k. miljonhus med möbler, sänglinne mm. Senare började
staten ge lån åt folk som ville bygga eget hus s.k. egnahem. Familjer
med många barn fick huset amorterat tack vare barnen. Därför fick husen
namnen "Barnrikehus"
Barnbespisningen kom
ovanligt sent till Karesuando, som jämförelse kan man ta Övertorneå
kommun som fick barnbespisning 1940. Karesuando fick barnbespisning
1947. Även sjuårig folkskola kom senare till Karesuando. Barn födda 1927
i Övertorneå kommun fick gå sju år i skolan. I Karesuando fick barn
födda 1933 gå sju år i skolan.
Under 40‑talet var
fordringarna på livet inte så stora. Folk var inte så bortskämda med
bekvämligheter. Allt arbete måste ske manuellt. Ofta var familjerna
väldigt stora 10 barn var inget ovanligt. Elina Grape berättar att hon
slutade skolan 1940. Hon kom från en åttabarns familj. Barnen började
arbeta så fort som möjligt. Elina tog plats som s.k. piga i olika
familjer. Det gjorde de flesta unga flickor.
Viljo Tuoremaa slutade
också skolan 1940. Unga pojkar fick även börja arbeta mycket tidigt. Han
högg ved åt folk, snarade ripor som sen såldes. På sommaren hjälpte han
med höarbete mm
Ännu på 40‑talet var
det mycket stor skillnad på tjänstemän och arbetare. Ofta var de barn
till tjänstemän, som fick fortsätta i skolor. Arbetarbarn även om de var
mycket begåvade fick sällan möjlighet till att studera vidare.
På 40‑talets mitt och
i slutet av 40‑talet kom Katrineholmsfebern till Karesuando. När det var
som bäst fanns det 10 elever från Karesuando i Katrineholm. De flesta
gick i handelsskola, men det fanns även de som studerade i realskola och
gymnasium. Det var dock barn till affärsmän, som var överrepresenterade.
Hellin Nilsson berättar att hon kände en flicka, som var mycket begåvad,
men av ekonomiska skäl hade hon ingen möjlighet att fortsätta, samtidigt
som många rikemans söner och döttrar, som var mindre begåvade fick
fortsätta, så orättvis var ännu 40-talets Sverige.
Våren 1945 kom
världsfreden. Då började det hända saker. Hela Europa låg ju i ruiner.
Man började återuppbyggnad av städer och byar. Det behövdes virke,
skogsbruket fick en uppsving. Skogsarbetet skedde manuellt. Karesuando
bysamfällighet hade ett skogsskifte i Suopatusjärvi mellan Paittasjärvi
och Saivomuotka. Där hade man skogsavverkning. En del av Karesuandos
manliga befolkning fick arbete där. En del män sågade träden och
kvistade dom Sedan kördes virket med häst till sågen. Därifrån kördes de
vidare till älven. På den tiden fanns det gott om små sågar. I
Karesuando fanns det en såg, i Saivomuotka fanns tre sågar, i Kuttainen
tre, i Mertajärvi en, i Idivuoma en såg och även i Sudjavaara fanns en
såg.
Viljo Tuoremaa höll på med skogsarbete i Suopatusjärvi. Där bodde de i
barack. Han berättar vidare om förhållanden, som rådde i Särkijärvi. På
natten sov dom i en barack med en eldstad, som var öppen mot himlen.
Ofta var kläderna fuktiga, när de la sig på kvällen.
Någon i laget borde
elda hela natten, så man slapp frysa. Oftast var alla för trötta för
detta arbete. På morgonen var vattnet fruset. Men man gjorde upp eld och
torkade kläderna. Sedan ordnade man med mat. Fläsket fräste i pannan,
det smakade gott. En dag kom syster Maja på besök, hon tyckte att
förhållandena var vidriga. Hon lämnade åtminstone 50 flaskor eter, som
hon ansåg, att vi så väl behövde. Men kamratskapen var det inget fel på.
Tiden gick fort, alla kvällar hittade man på något roligt. Ibland
spelade man kort, ibland hittade man på något annat trick. Denna
avverkning som skedde i Suopatusjärvi och Särkijärvi var under Muotkas
regi. Virket från Suopatusjärvi kördes till Saivomuotka. Där tog sedan
flottningsföreningen över och flottade sedan vidare längs älven.
|