MER OM KRIGSÅREN
1939-1945

Av Karesuando Amatörforskare, Karesuando

Mer om krigsåren 1939‑1945

Senhösten 1943 eller 1944, sprängdes arresten i Karesuando. Vid tillfället befann sig fyra ryssar där, som hade varit skickliga mekaniker. De finska övervakarna kände sig lurade, de hade trott att de var solidariska med finländarna. Samma morgon som de skulle transporteras längre in i landet, kom en eller flera finländare med en stor dynamitladdning och tuttade på vid nordöstra gaveln. Ryssarna hörde dom här människorna och anade oråd. De flyttade sig till arrestens farstudel. Fjärdingsman Hjalmar Johansson som skulle ta ut ryssarna för vidare transport med ordinarie buss på morgonen, samspråkade med vaktposten vid skolgrinden cirka hundra meter bort. Smällen kom, den var kraftig. Hela arresten utom just farstudelen flög all världens väg. Ryssarna klarade sig med blotta förskräckelsen. Det gjorde även vaktposten och fjärdingsmannan. Utom att arresten åkte upp i luften, åkte även en av ryssarnas stövlar samma väg, men ryssarna var annars skadefria. Under årens lopp har rykten varit i svang, som säger att en av dom finska tullarna skulle ha varit delaktig i sabotaget. Men mer därom vet man ej. 

Som jag tidigare skrivit, så var förhållandena sådana att man ej visste, vem som egentligen representerade vad. För nu i efterskott vet man att inom Karesuando, innan Fredsslutet fanns det representanter för 5‑6 olika länders intressen. 

I samband med ryssarnas vistelse i arresten, har jag ett litet minne som är värt att bevara till eftervärlden. 

Det belyser i all enkelhet. De ryska flyktingarna som bodde i arresten, fick mat hos Lakströms, som också fungerade som mottagningsstation för alla norska flyktingar. I alla fall alltid när det var matdags hämtade Zenja, dotter i huset, nio år vid den tiden fångarna till maten. Landsfiskalen fick höra om detta och påtalade det nonchalanta i att utan bevakning låta dom ska flyktingarna ta sig till och från matplatsen. Men då steg Zenja fram och sa, att det var lögn att dom ej hade varit bevakade, för hon hade satt tre av dom att gå före och den fjärde hade fått stöta henne på en spark efter dom andra. Ja, det var nog så, att vi alla under krigsåren var mer eller mindre engagerade och gjorde vår insats. 

Många av flyktingarna som sökte sig till Sverige kom aldrig fram. En sommardag, kanske det

var 1943, kom en flykting till finska sidan i höjd med Hietaniemi på svenska sidan. Utan att ta av sig sina marschkängor, kastade han sig ut mot gränsälven, strömmen drev honom neråt. Ett tiotal meter innan han kanske skulle ha bottnat, tog hans krafter slut och han kunde ej längre hålla sig flytande. Han sjönk mitt framför ögonen på folk som ej hann rädda honom.

Jag kommer ihåg, att jag som skolpojke fick ta del av den draggningen, efter den drunknade som igångsattes.

Det mesta tycktes vara förgäves, men till slut kom Arvid Tuoremaa tillsammans med Viljo Tuoremaa, med dom mest lämpliga draggningsverktygen och lyckades till slut få upp denne man. Det visade sig sedan att han var en österrikare. Vid upptagningen av liket upp i båten hade han ögonen öppna. Viljo fick arbeta hårt för att övervinna de känslor, som han hade vid ögonblicket. Livet stod inte att rädda, det förstod alla snart. Och efter psalmen "Jag är en gäst och främling" bars han ut till likboden.

En annan skicklig rysk mekaniker flydde, han fasttogs flera gånger, misshandlades och skadesköts, belades med handbojor. Han lyckades fly till svenska sidan roende en båt under beskjutning. Denne man var ett under av frihetslängtan och livsvilja. Vid ett harrfiske vid Auskari, räddade vi över tre norrmän tillsammans med deras lots. En tysk patrullbil stannade vid den finska vägen, men vår överfart slutade lyckligt, den kunde lika gott ha slutat i en tragedi. Det fanns många sådana händelser, när tyskarna besköt flyende och där kulorna kom in på svensk sida och svensk bebyggelse. Men turen hos dom bosatta, verkade vara mer än god, ingen av byborna kom till skada under krigsåren.