|
Mer om krigsåren 1939‑1945
Senhösten 1943 eller 1944, sprängdes
arresten i Karesuando. Vid tillfället befann sig fyra ryssar där, som
hade varit skickliga mekaniker. De finska övervakarna kände sig lurade,
de hade trott att de var solidariska med finländarna. Samma morgon som
de skulle transporteras längre in i landet, kom en eller flera
finländare med en stor dynamitladdning och tuttade på vid nordöstra
gaveln. Ryssarna hörde dom här människorna och anade oråd. De flyttade
sig till arrestens farstudel. Fjärdingsman Hjalmar Johansson som skulle
ta ut ryssarna för vidare transport med ordinarie buss på morgonen,
samspråkade med vaktposten vid skolgrinden cirka hundra meter bort.
Smällen kom, den var kraftig. Hela arresten utom just farstudelen flög
all världens väg. Ryssarna klarade sig med blotta förskräckelsen. Det
gjorde även vaktposten och fjärdingsmannan. Utom att arresten åkte upp i
luften, åkte även en av ryssarnas stövlar samma väg, men ryssarna var
annars skadefria. Under årens lopp har rykten varit i svang, som säger
att en av dom finska tullarna skulle ha varit delaktig i sabotaget. Men
mer därom vet man ej.
Som jag tidigare skrivit, så var
förhållandena sådana att man ej visste, vem som egentligen
representerade vad. För nu i efterskott vet man att inom Karesuando,
innan Fredsslutet fanns det representanter för 5‑6 olika länders
intressen.
I samband med ryssarnas vistelse i
arresten, har jag ett litet minne som är värt att bevara till
eftervärlden.
Det belyser i all enkelhet. De ryska
flyktingarna som bodde i arresten, fick mat hos Lakströms, som också
fungerade som mottagningsstation för alla norska flyktingar. I alla fall
alltid när det var matdags hämtade Zenja, dotter i huset, nio år vid den
tiden fångarna till maten. Landsfiskalen fick höra om detta och påtalade
det nonchalanta i att utan bevakning låta dom ska flyktingarna ta sig
till och från matplatsen. Men då steg Zenja fram och sa, att det var
lögn att dom ej hade varit bevakade, för hon hade satt tre av dom att gå
före och den fjärde hade fått stöta henne på en spark efter dom andra.
Ja, det var nog så, att vi alla under krigsåren var mer eller mindre
engagerade och gjorde vår insats.
Många av flyktingarna som sökte sig till
Sverige kom aldrig fram. En sommardag, kanske det
var 1943, kom en flykting till finska
sidan i höjd med Hietaniemi på svenska sidan. Utan att ta av sig sina
marschkängor, kastade han sig ut mot gränsälven, strömmen drev honom
neråt. Ett tiotal meter innan han kanske skulle ha bottnat, tog hans
krafter slut och han kunde ej längre hålla sig flytande. Han sjönk mitt
framför ögonen på folk som ej hann rädda honom.
Jag kommer ihåg, att jag som skolpojke
fick ta del av den draggningen, efter den drunknade som igångsattes.
Det mesta tycktes vara förgäves, men till
slut kom Arvid Tuoremaa tillsammans med Viljo Tuoremaa, med dom mest
lämpliga draggningsverktygen och lyckades till slut få upp denne man.
Det visade sig sedan att han var en österrikare. Vid upptagningen av
liket upp i båten hade han ögonen öppna. Viljo fick arbeta hårt för att
övervinna de känslor, som han hade vid ögonblicket. Livet stod inte att
rädda, det förstod alla snart. Och efter psalmen "Jag är en gäst och
främling" bars han ut till likboden.
En annan skicklig rysk mekaniker flydde,
han fasttogs flera gånger, misshandlades och skadesköts, belades med
handbojor. Han lyckades fly till svenska sidan roende en båt under
beskjutning. Denne man var ett under av frihetslängtan och livsvilja.
Vid ett harrfiske vid Auskari, räddade vi över tre norrmän tillsammans
med deras lots. En tysk patrullbil stannade vid den finska vägen, men
vår överfart slutade lyckligt, den kunde lika gott ha slutat i en
tragedi. Det fanns många sådana händelser, när tyskarna besköt flyende
och där kulorna kom in på svensk sida och svensk bebyggelse. Men turen
hos dom bosatta, verkade vara mer än god, ingen av byborna kom till
skada under krigsåren. |