|
Den finska befolkningen evakuerades under
hösten 1944. Vädret bidrog till att djur och människor kom över i god
kondition. Tyskarnas uppgifter om att allt skulle få vara i befintligt
skick efter deras bortdragande, gjorde att folk ej tog med sig så
mycket, samtidigt väntade de in i det sista för att göra uppbrott.
Men tyskarna sparade ej på någonting.
Visserligen hade det lokala försvarsförbandet lovat att inte förstöra.
Men SS‑förbanden brände allt i sin väg. De hade inte så mycket till
övers för den tidigare bundsförvanten. Det var en ganska nervös tid.
Bombningar, överflygningar, flyktingar och soldater. Vad skulle hända om
tyskarnas tillbakaväg skulle bli avstängd? Nåväl finska och kanske även
ryska plan försökte störa den tyska tillbakaryckningen ... Samtidigt
undveks att förstöra större broar och vägtrummor.
Så en kväll blev trafiken på den finska
vägen mycket livlig. Krigsfångar i tusental började sitt återtåg. Tyska
vaktstyrkor och lokalförsvarsförband passerade på sin väg uppåt efter
vägen. Man kan fråga sig, hur kapaciteten kunde utnyttjas till fullo,
men tyskarna var specialister på att kunna ordna.
Mulornas skriande hördes över älven, man
kunde ana sig till vad som väntade dom krigsfångar som ej orkade.
Fordon, motorcyklar och hästfordon var på väg, alla åt samma håll.
Framemot natten var hela Sakkaravaaara upplyst av en massa eldar. Om man
ville se allt från första parkett, var det bara att vandra till
älvstranden. Jag hade sett nog, var tidvis inne och arbetade i affären
för där fanns mycket att göra. Dit kom kunder som alla hade färska
nyheter om det aktuella, samt även funderingar om den fortsatta
utvecklingen.
Några dagar efter denna händelse började
även tillbakadragandet av dom tyska elitförbanden. Återigen ökades
skramlet av motorljuden. Med dom här flyttade, även dom tvångsutskrivna
finska sjuksystrarna och annat arbetsfolk, även tyskarnas glädjeflickor.
Dagen efter började en systematisk förstörelse av vägtrummor, broar m.m.
allt sprängdes.
Samtliga bostadshus på den finska sidan
brändes ner, dom evakuerade på svenska sidan knöt nävarna och skrek,
till ingen hjälp dock. Även dom som trodde sig ha mutat tyskarna och
trodde att deras hus skulle räddas fick fel. Den enda bostad som blev
kvar, var en bastu där en katta hade fått ungar. (För det har visat sig
att dom stora tyrannerna, med möjlighet att vända på hela världsläget,
ofta varit riktiga djurvänner ...) Men tyskarna var nu på återtåg. Hårda
strider utkämpades i Muonio. Dom första finska trupperna som kom till
Palojoensuu, utsattes för ett svidande nederlag, ett helt kompani trötta
pojksoldater blev nedgjorda av ett tyskt elitförband. En kall natt vid
jultiden kom dom första finska soldaterna till den helt öde och
nedbrända finska Karesuando. Efter ett tag klarnade frontlinjerna
sålunda att tyskarna hade ena förposter i finska Maunu och sina
huvudställningar i Nunnas. Finländarna hade sina förposter i Markkina
och en linje i höjd med Auskari och säkringstrupper i Karesuvanto.
Mycket patrullstrider förekom, men dom
tyska förpoststyrkorna var både manstarka och väl förberedda, så dessa
höll ställningarna. Nästan dygnet runt sköt dom tyska kanonerna, även
finländska i den mån det fanns några, höll sig tystare. En kväll
koncentrerade sig tyskarna på Sakkaravaaras nordspets, man kunde höra
att detonationerna var starkare än vanligt, det måste röra sig om en
pjäs med stor räckvidd och grov pipa.
På grund av Sovjettruppernas hastiga
frammarsch utefter Ishavskusten, blev tyskarna så småningom tvungna att
lämna Finland.
Vid samma tillfälle var Finland i tidsnöd
och hade alla problem i världen, att få Finland fritt inom utlovad tid.
Samtidigt sökte sig dom norska trupperna till Kautokeino och Alta för
att förekomma dom ryska truppenheterna som var på väg söderut, efter
norska kusten. Ryssarna hann ända fram till Storfjorden innan freden
kom. Norrmännen hade sedan vissa svårigheter att bli av med dom ryska
trupperna. |