VAD GJORDE SKOLBARNEN UNDER KRIGSÅREN?

Av Karesuando Amatörforskare, Karesuando

Tidvis blev vi barn inspirerade av kriget, till att leka krigslekar av typen "pang du är död". Vi delade upp oss i två gäng och försökte vara den första som sa "pang du är död". Dom stora travarna av kastved inspirerade oss att uppfatta travarna som stadskvarter. Eftersom vi ej hade krigsdomare som militären, när dessa lekte krig, fick den som var starkast oftast rätt. Och för det andra, hade vi ännu ej fått reda på att det fanns krigsdomare. Sättet av krigslekar varierade efter årstid, från vintrarnas snöbollskrig till höstarnas potatiskrig. Ibland kunde krigen urarta sig, både pilbåge och luftgevär kunde användas. Jag har lyckats bli sårad av båda vapnen. I potatiskrigen fick men ej sår, men väl blåmärken, liksom snöbollskrigen då snöbollarna kunde vara doppade i vatten och sedan förs till is. 

Vakt och fånglekar lekte vi även, där rymmarinslag ingick i bilden. Tidvis behandlades fångarna illa. Ibland kunde de bundna fångarna helt glömmas bort. Vi lärde oss att sätta fast fångarna runt en påle, där dom utan hjälp utifrån, ej kom loss. 

Men det militära inslaget i byn väckte vårt huvudintresse. I skolan förekom filmförevisning dagligen med tre förevisningar om dag. Det första filmerna visades en vecka och byttes sedan ut. Men filmen "Rospiggarna" visades tre gånger om dan i två månader och med extra föreställningar på söndagarna. Eftersom vi snart kunde dom flesta replikerna utantill, utgjorde vi en plåga för de besökare som såg filmen första eller kanske bara andra gången. Vi uttalade varje replik högt innan skådespelaren hann säga dom. Vårat gäng blev ej så populär inne i korridoren där filmen förevisades. Tidvis var vi på gränsen till utkastning, men fick sitta kvar när vi lovade bot och bättring. Jag tror att biomaskinisten var från orten och fick ofta vara en medlande länk mellan oss och den övriga publiken. 

Eftersom militärbilarna ej höll högre fart än 40 km. i timmen som max, hade vi dom som transportmedel till byns olika delar. Det gällde att vara snabb när en bil kom, haka sig på och

kana bakefter, lappskorna var utmärkta, men slets ganska fort. Det gällde att alltid ta fast i köns sista bil, för det var farligt att ha en bil efter sig om man skulle ramla eller att släppa när man kommit fram till avsedd plats. Små missar kunde man göra ibland, som den kompisen som råkade grabba tag i en bensinbil och ej vågade släppa greppet förrän några kilometer utanför samhället. Risken att fastna fanns där också hela tiden.

Inne i våran skolsal bodde det militärer och vi var tvungna att flytta, men det kunde ej avhålla oss att tidvis besöka militären. Några av dom var bekanta och från orten. Vi lärde utav dom att plocka sönder en kulspruta i små delar och även att nästan, utan hjälp sätta ihop delarna. 

Dom olika svenska förbanden hade kiosker och även viss kaffeservering, samt försäljning av läskedrycker. Vi var där ibland och handlade emedan man här kunde komma över karamellsorter som ej fanns i dom vanliga affärerna. Med spänt intresse iakttog vi dom finländska pojksoldaterna och eftersom dom besökte dom olika hemmen, var man personligen bekant med dom.

En fjortonårig mörkögd ordonnans hos översten, tilldrog vårt stora intresse och eftersom vi var många, vågade vi på att intervjua denna yngling. Han påstod sig vara överstens personliga bilförare. Men hur kunde det vara möjligt, med i åldern? 

En del av oss kunde inte låta bli att tulla militärens matförråd inte av nöd precis, men kanske mer för spänningen.

En Valborgsmässoafton kom vi i konfrontation med militären, eftersom vi ej fick sätta eld på majbrasan, vi fick flytta den en bit, vi protesterade både muntligt och handgripligen, men var till sista tvungna att ge upp för övermakten, annars var våra förbindelser med militären ganska vänskapliga.