|
Tidvis blev vi barn inspirerade av kriget,
till att leka krigslekar av typen "pang du är död". Vi delade upp oss i
två gäng och försökte vara den första som sa "pang du är död". Dom stora
travarna av kastved inspirerade oss att uppfatta travarna som
stadskvarter. Eftersom vi ej hade krigsdomare som militären, när dessa
lekte krig, fick den som var starkast oftast rätt. Och för det andra,
hade vi ännu ej fått reda på att det fanns krigsdomare. Sättet av
krigslekar varierade efter årstid, från vintrarnas snöbollskrig till
höstarnas potatiskrig. Ibland kunde krigen urarta sig, både pilbåge och
luftgevär kunde användas. Jag har lyckats bli sårad av båda vapnen. I
potatiskrigen fick men ej sår, men väl blåmärken, liksom snöbollskrigen
då snöbollarna kunde vara doppade i vatten och sedan förs till is.
Vakt och fånglekar lekte vi även, där
rymmarinslag ingick i bilden. Tidvis behandlades fångarna illa. Ibland
kunde de bundna fångarna helt glömmas bort. Vi lärde oss att sätta fast
fångarna runt en påle, där dom utan hjälp utifrån, ej kom loss.
Men det militära inslaget i byn väckte
vårt huvudintresse. I skolan förekom filmförevisning dagligen med tre
förevisningar om dag. Det första filmerna visades en vecka och byttes
sedan ut. Men filmen "Rospiggarna" visades tre gånger om dan i två
månader och med extra föreställningar på söndagarna. Eftersom vi snart
kunde dom flesta replikerna utantill, utgjorde vi en plåga för de
besökare som såg filmen första eller kanske bara andra gången. Vi
uttalade varje replik högt innan skådespelaren hann säga dom. Vårat gäng
blev ej så populär inne i korridoren där filmen förevisades. Tidvis var
vi på gränsen till utkastning, men fick sitta kvar när vi lovade bot och
bättring. Jag tror att biomaskinisten var från orten och fick ofta vara
en medlande länk mellan oss och den övriga publiken.
Eftersom militärbilarna ej höll högre fart
än 40 km. i timmen som max, hade vi dom som transportmedel till byns
olika delar. Det gällde att vara snabb när en bil kom, haka sig på och
kana bakefter, lappskorna var utmärkta,
men slets ganska fort. Det gällde att alltid ta fast i köns sista bil,
för det var farligt att ha en bil efter sig om man skulle ramla eller
att släppa när man kommit fram till avsedd plats. Små missar kunde man
göra ibland, som den kompisen som råkade grabba tag i en bensinbil och
ej vågade släppa greppet förrän några kilometer utanför samhället.
Risken att fastna fanns där också hela tiden.
Inne i våran skolsal bodde det militärer
och vi var tvungna att flytta, men det kunde ej avhålla oss att tidvis
besöka militären. Några av dom var bekanta och från orten. Vi lärde utav
dom att plocka sönder en kulspruta i små delar och även att nästan, utan
hjälp sätta ihop delarna.
Dom olika svenska förbanden hade kiosker
och även viss kaffeservering, samt försäljning av läskedrycker. Vi var
där ibland och handlade emedan man här kunde komma över karamellsorter
som ej fanns i dom vanliga affärerna. Med spänt intresse iakttog vi dom
finländska pojksoldaterna och eftersom dom besökte dom olika hemmen, var
man personligen bekant med dom.
En fjortonårig mörkögd ordonnans hos
översten, tilldrog vårt stora intresse och eftersom vi var många, vågade
vi på att intervjua denna yngling. Han påstod sig vara överstens
personliga bilförare. Men hur kunde det vara möjligt, med i åldern?
En del av oss kunde inte låta bli att
tulla militärens matförråd inte av nöd precis, men kanske mer för
spänningen.
En Valborgsmässoafton kom vi i
konfrontation med militären, eftersom vi ej fick sätta eld på majbrasan,
vi fick flytta den en bit, vi protesterade både muntligt och
handgripligen, men var till sista tvungna att ge upp för övermakten,
annars var våra förbindelser med militären ganska vänskapliga. |