MER FRÅN TIDEN

1939‑1945

Av Karesuando Amatörforskare, Karesuando

Krigsåren ställde till en hel del för gemene man. De värnpliktiga fick vara "inne" titt som tätt. Min far som var ensam familjeförsörjare efter hustruns död, hade det extra besvärligt. Men för det mesta lyckades han krångla sig loss efter en tids inneliggande.

Den sista gången var han borta i Kiruna och sågade ved, men blev permitterad för att ta hand om familj och affär. För läget här hemma var hotfullt under den tid de finska trupperna höll på att försöka köra ut dom tyska. Dagliga överflygningar skedde. En sommardag kommer jag ihåg, då Hjalmar Niva höll på att tillsammans med min far göra ett gränsstaket mot Nilimaas, kom ett ryskt flygplan och flög lågt över och släppte ner en massa propagandablad från planet, som hamnade nere på svensk sida. 

Efter att planet kom till finska sidan, sköt den ner en tysk från en stolpe, som sedan visade sig vara en av pappas bekanta. Vid tillfället med ryska planet, sprang både Hjalmar och Ville under samma buske, där jag hörde pappa gräla på Hjalmar för att denne sökte skydd under samma buske. Ja, kriget kunde vara dråpligt i all sin allvarlighet.

Dom 17‑ånga pojksoldaterna var under sista krigsvintern dagliga kvällsgäster och kunde njuta av att fira ett stilla familjeliv som avbrott i deras krigiska leverne. Det som jag funderar på så här i efterhand är, att de fördelade sig skickligt med två stycken inne på varje gård. För det mesta var dom här pojkarna befälselever. Dom som var enbart värnpliktiga hade mindre chanser att få komma över. Vid ett tillfälle i affären kom det in en värnpliktig och ville sälja ett par stövlar, honom tog tullen fast utan vidare och förde bort honom. Men samtidigt och dagligdags kom finska officerare över, men det var inget problem. Finländarnas högsta befäl på orten var Överste Oinonen, en folklig och trevlig människa, som även skrev en bok om Nordkalotten, utan att nämna ett ord om kriget.

Det som under krigsåren var folks bekymmer, var ransonering av kaffe och tobak, samt även på varor som mjöl, gryner, kött och fläsk. När det gällde köttet häruppe fanns det alltid möjligheter att skaffa fram det. Värre var det med kaffe och i vissa fall med dom som var mycket beroende av tobak. Men eftersom även spriten var på bok, kunde det alltid finnas möjligheter till affärer. Det fanns folk som disponerade flera motböcker och avstod då från något annat.

Smugglingen under krigsåren var "Ett var mans jobb". Dom fräckaste smugglarna tog stora risker, vid enstaka tillfällen kunde man muta sig fram. En av dom största smugglingsoperationerna, var smugglingen av ett lass hälleflundra från Norge till Sverige över Finland. .

För att få dom svenska hästägarna att använda sig av sina hästar, löstes hästarna för en summa pengar. Vid återkomsten helskinnade, fick dom betala tillbaka panten för hästarna. Det var mycket hälleflundra som försvann på vägen och det fanns även sådant som blev kvar i skogarna.

Inköp av finska och norska renar förekom även, ibland kunde det röra sig om flockar på hundratals renar. Smugglingen av bildäck var också mycket stort.

En händelse som måste räddas för eftervärlden, var om Walfrid Tuvnell. Genom att själv behöva bildäck kom han i kontakt med bildäcksmaffian. Tullen fick efter ett tag reda på att han höll på med denna sorts smuggling. När han en dag var på väg från Karesuando till Kuttainen satte sig en tullare in i bussen, avsikten var att bussen skulle genomgås vid framkomsten till Kuttainen, där fanns det fler tullare som väntade. Tuvnell visste var som väntade och hade åtskilliga smugglade bildäck i lasten. Så plötsligt en snilleblixt. Han låtsades att den gengasdrivna bussen började gå dåligt. Eftersom handbromsen ej fungerade fick tullaren bromsa bussen, medan Tuvnell gick ut och skulle röra om i gengasanläggningen. Och han rörde så ordentligt att däckena hamnade i skogen och han kom till Kuttainen som en man som inte visste vad smuggling var för något.