|
Krigsåren ställde till en hel del för
gemene man. De värnpliktiga fick vara "inne" titt som tätt. Min far som
var ensam familjeförsörjare efter hustruns död, hade det extra
besvärligt. Men för det mesta lyckades han krångla sig loss efter en
tids inneliggande.
Den sista gången var han borta i Kiruna
och sågade ved, men blev permitterad för att ta hand om familj och
affär. För läget här hemma var hotfullt under den tid de finska
trupperna höll på att försöka köra ut dom tyska. Dagliga överflygningar
skedde. En sommardag kommer jag ihåg, då Hjalmar Niva höll på att
tillsammans med min far göra ett gränsstaket mot Nilimaas, kom ett ryskt
flygplan och flög lågt över och släppte ner en massa propagandablad från
planet, som hamnade nere på svensk sida.
Efter att planet kom till finska sidan,
sköt den ner en tysk från en stolpe, som sedan visade sig vara en av
pappas bekanta. Vid tillfället med ryska planet, sprang både Hjalmar och
Ville under samma buske, där jag hörde pappa gräla på Hjalmar för att
denne sökte skydd under samma buske. Ja, kriget kunde vara dråpligt i
all sin allvarlighet.
Dom 17‑ånga pojksoldaterna var under sista
krigsvintern dagliga kvällsgäster och kunde njuta av att fira ett
stilla familjeliv som avbrott i deras krigiska leverne. Det som jag
funderar på så här i efterhand är, att de fördelade sig skickligt med
två stycken inne på varje gård. För det mesta var dom här pojkarna
befälselever. Dom som var enbart värnpliktiga hade mindre chanser att få
komma över. Vid ett tillfälle i affären kom det in en värnpliktig och
ville sälja ett par stövlar, honom tog tullen fast utan vidare och förde
bort honom. Men samtidigt och dagligdags kom finska officerare över, men
det var inget problem. Finländarnas högsta befäl på orten var Överste
Oinonen, en folklig och trevlig människa, som även skrev en bok om
Nordkalotten, utan att nämna ett ord om kriget.
Det som under
krigsåren var folks bekymmer, var ransonering av kaffe och tobak, samt
även på varor som mjöl, gryner, kött och fläsk. När det gällde köttet
häruppe fanns det alltid möjligheter att skaffa fram det. Värre var det
med kaffe och i vissa fall med dom som var mycket beroende av tobak. Men
eftersom även spriten var på bok, kunde det alltid finnas möjligheter
till affärer. Det fanns folk som disponerade flera motböcker och avstod
då från något annat.
Smugglingen under krigsåren var "Ett var
mans jobb". Dom fräckaste smugglarna tog stora risker, vid enstaka
tillfällen kunde man muta sig fram. En av dom största
smugglingsoperationerna, var smugglingen av ett lass hälleflundra från
Norge till Sverige över Finland. .
För att få dom svenska hästägarna att
använda sig av sina hästar, löstes hästarna för en summa pengar. Vid
återkomsten helskinnade, fick dom betala tillbaka panten för hästarna.
Det var mycket hälleflundra som försvann på vägen och det fanns även
sådant som blev kvar i skogarna.
Inköp av finska och norska renar förekom
även, ibland kunde det röra sig om flockar på hundratals renar.
Smugglingen av bildäck var också mycket stort.
En händelse som måste räddas för
eftervärlden, var om Walfrid Tuvnell. Genom att själv behöva bildäck kom
han i kontakt med bildäcksmaffian. Tullen fick efter ett tag reda på att
han höll på med denna sorts smuggling. När han en dag var på väg från
Karesuando till Kuttainen satte sig en tullare in i bussen, avsikten var
att bussen skulle genomgås vid framkomsten till Kuttainen, där fanns det
fler tullare som väntade. Tuvnell visste var som väntade och hade
åtskilliga smugglade bildäck i lasten. Så plötsligt en snilleblixt. Han
låtsades att den gengasdrivna bussen började gå dåligt. Eftersom
handbromsen ej fungerade fick tullaren bromsa bussen, medan Tuvnell gick
ut och skulle röra om i gengasanläggningen. Och han rörde så ordentligt
att däckena hamnade i skogen och han kom till Kuttainen som en man som
inte visste vad smuggling var för något.
|