BEREDSKAPSÅREN
1939-1940 och vad gjorde folk

Av Karesuando Amatörforskare, Karesuando

De flesta fortsatte som vanligt, korna behövde mjölkas och utfodras, bonden måste skaffa dom hö. Tidvis kunde de sista ställa till oreda, emedan bonden själv blev inkallad. Många utnyttjade möjligheten att av nyfikenhet och kanske en del äventyrslystnad bekanta sig med de främmande människor som översvämmade våra omgivningar. Ibland kunde en gästresa utvecklas till en affärs‑ och varubytesresa. Fläsk mot sprit var ett byte som båda ansåg lönande.

Beredskapen gav ett transportbehov, som tidvis kunde vara riktigt givande. En hel del varor skulle transporteras åt olika håll i väglös terräng, varvid roddbåtar ibland utgjorde det mest lämpliga transportsättet. 

Bevakningstjänst och extra behov av ordningsuppgifter, gav en del människor extrajobb, men störst av alla var smugglingen, som var ett behov, en sport och även en förtjänstmöjlighet för många ... Behovet av bränsle var stort och många fick en utkomst eller åtminstone en del av sin inkomst därifrån. Trots bristen på bensin och annat drivmedel liksom behovet av bildäck, kunde gengasdrivna bilar till en del sköta transporterna för den lokala befolkningens behov och kanske till någon del även åt beredskapsmakten.

Av den manliga befolkningen, var alltid minst en tredjedel inkallade. Det störde all planering med längre tidsperspektiv. Under dom här åren var tillgången på vilt och fisk god, men det var inte många som hade tid över för detta. Den mängd av varor som stod handlarna till buds begränsades av ransoneringen. Några av byborna öppnade caféer och andra fick en större efterfrågan på bland annat mjölk. 

Det som försvårade pensionatsverksamheten, var att hela samhället redan var trångbodd när krigstiden bröt ut. En del av officerarna hyrde dock in sig i gårdarna. Men dom flesta husen var redan överfulla av samer, flyktingar och släktingar, som av en eller annan orsak arbetade inne i byn. 

En del av ungdomarna fick arbeten inom luftbevakningen och vid köket hos militären. En del av lokalbefolkningen var anställd på kontor som hade speciella funktioner framtvingade av krisläget. Några av befolkningen var sysselsatta med mottagningen av de flyktingar som tvingades att fly. Lärarna hade det svårt, de fick tid efter annan lämna skolbyggnaderna, för att överlämna undervisningslokalerna till krigsmakten. 

Sjukvården var hårt ansträngd, distriktssköterskan hade en svår tid med att bekämpa dom olika sjukdomar som drabbade de tätt ihopboende människorna. Där det tidvis var helt omöjligt att kunna ordna med tvätt och rengöring ... 

Vid den här tidpunkten kom man på människor, som ej hade någon som helst nationstillhörighet, ej heller personkort som varje människa skulle ha, för att erhålla ransoneringskort. Några av byborna blev med eller mot sin vilja, faddrar för flyende från finska kriget och nu befann sig i skogarna. Livet för dom var farligt och dessa fick ofta leva i skogarna under mycket små omständigheter. Postväsendet och bussförbindelserna fungerade i all denna kaos. 

Under dom sista krigsåren uppfördes ett sjukhus som även anlitades av ortsbefolkningen. Även tandläkare fanns att tillgå. 

Endast ett fatal av byns flickor hittade sin tilltänkta hos de militärer som besökte socknen. I mitt tycke tror jag att befolkningen, konstigt nog klarade sig moraliskt ganska hyggligt.

Den stora avfolkningen började i och med att suget från gruvorna blev övermäktigt. Krigstiden lärde människorna att använda pengar. Det gamla sättet, att komma in i en affär med bytesvarorna i en jutesäck eller lastade i en släde och sedan byta ut dessa med varor man var i behov av minskade. 

Behovet av utbildning ökade och fler och fler ungdomar sökte sig till gymnasier, real och yrkesskolor. Kvar blev dock alltid en kärna som var alldeles för rotad, för att kunna lämna sin hembygd. Renskötseln fortsatte i gamla spår. Men en del familjer tvångsflyttades för att de lånat för många av dom andras renar. Dom som var skickligast på att låna fick stanna kvar.